Ren ångest.

Att försöka packa väskan.

Man börjar med positivt tänkande: "klart du klarar det, det är kläder och lite annat, allt ska ba ner."

Fast sen när man inser att häften fortfarande ligger i påsar och garderoben så kryper sig paniken sakta upp mot huvudet.

Men bara sakta, fortfarande halvt-positivt-tänkande. och sen kommer hoppet igen! ho ho, har bara det här och det här kvar. jag grejjare!!

Fast ändå inte. varenda liten vrå av väskan, skorna har till och med grejer i sig, det är helt fullt.

Jag har aldrig varit någon packare, har alltid bett mamma att hjälpa mig.

Nu kunde jag inte få hjälp av mamma, även om jag jättegärna hade velat det.(vilket jag hemskt gärna ville).

KOM hit mamma!! nu! och resten av familjen! Kom hit ba kom hit!

Nämen, åh.

Jag frågar mig själv:

HUR kunde det bli så himla mycket??